Här var det dött

Här uppdateras det inte så mycket längre. Men kika gärna in på Tjejbloggat, där jag skriver och diskuterar kring genus, jämställdhet och kroppsideal. Välkomna!

Publicerat i Dagbok | Märkt , | Lämna en kommentar

En liten kopp

Okej. Kom igen nu. Nu gör vi det.

Vi slutar upp med att tycka att mens är så himla tabu att man inte direkt diskuterar det med folk. För det är just det jag tänkte göra nu. Det är så sjukt naturligt att det borde vara lika normalt att blogga om och jämföra olika sorters mensskydd som olika sorters tandkräm. Hur ska vi annars kunna ta några vettiga beslut som konsumenter?

Nu slutar vi slösa våra pengar på en massa klorbehandlade tamponger och bindor.

Menskopp

Så jag köpte en menskopp på Apoteket Hjärtat för två månader sen (riktiga apoteket hade dem tyvärr inte i sortimentet). Bästa köpet någonsin. Varför?

Jo, för det första så behöver jag inte köpa några engångsskydd längre. Hurra! Tamponger och bindor är egentligen lika onödigt som att sitta hemma och äta med engångsbestick hela tiden.

För det andra så märks koppen mindre än en tampong. Den drar inte åt sig all fukt som av helt naturliga skäl ska finnas där nere. Alltså mår hela underlivet bättre.

Och jag antar att ovanstående rader är förklaringen till detta faktum: Det luktar inte. Det här var nog det som förvånade mig mest. Hade liksom lärt mig under de senaste tolv åren att mens luktar lite illa. Men fel av mig. Det är upptorkat blod i bomullsbehållare som luktar skumt. Vissa verkar ha uppfattningen att menskopp är lite ofräschare än andra alternativ, men för mig kändes det verkligen tvärtom.

Och för såna som jag som blöder en del så ger det verkligen så himla mycket frihet. Frihet, Always och andra företag i branschensfavoritord. Jag har fan aldrig känt mig fri med tamponger. Jag har alltid oroat mig för att de ska blöda igenom, att jag inte ska ha tagit med mig tillräckligt många när jag går hemifrån etc. Med menskoppen försvann liksom alla de problemen. Jag tömmer den kanske två gånger om dagen. Kan ha den över natten. Och det läcker inte ett dugg, eftersom att den håller sig på plats med hjälp av vakuumsug när du sätter i den. OBS! Låter läskigt, men är ej läskigt.

Dessutom – tänk vilka under för miljön vi kan göra om alla börjar använda menskoppar som håller i 10 år istället för att slafsa vidare med engångsgrejer. Och om man vill kan man ju lägga pengarna man normalt lägger på att köpa nya OB på något välgörande ändamål istället, och rädda världen på en gång!

Det enda negativa jag har att säga om koppen är att det var lite trixigt att hitta rätt sätt att sätta den på första gångerna. Men det får man snart kläm på, och efter det blir de där dagarna varje månad så himla mycket mindre problematiska.

Så om koppen är så himla bra, varför görs det inte mer reklam om den?
Ptja, möjligen för att man tjänar asmycket mer på att kränga något som kan användas en gång istället för tio år.

Testa, bara gör det!

Tack för mig.

Publicerat i Dagbok | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Nej, jag tänker faktiskt inte gratulera din viktnedgång

Det händer rätt ofta på arbetsplatser, eller skolor. Någon har gått ner i vikt, och genast börjar hyllningarna. Oj, vad snygg du blivit! Oj, vad smal du är! Oj oj oj, kolla på dig!

Det är en himla massa ojande.

Väljer man att inte sälla sig till hyllningskören får man ofta blickar som hintar att man kanske borde säga något. Man anses vara lite taskig som inte berömmer personen för hens prestation.

Men det är den grejen jag vill komma till. Vad är det personen i fråga har åstadkommit? En smalare kropp? Ja. En sundare livsstil? Oklart.

Det anses vara uppenbart att personen för det första strävat efter att bli just smalare och för det andra mår bättre av det. Newsflash! Så behöver inte vara fallet!

Visst, har någon en övervikt som är ohälsosam så kan man såklart gratulera en person till att ha börjat träna eller ha ändrat sin kosthållning till det bättre (om personen själv tar upp det, annars har du faktiskt inte med hur mycket någon väger att göra). Grattis till att hen förmodligen mår bättre och kommer leva längre! Men jag ser verkligen ingen anledning till tjo och tjim för att någon gått ner en jeansstorlek. Det borde aldrig vara ett mål i sig.

Här kör jag på en jävla dubbelmoral. För jag har ju försökt gå ner några kilo flera gånger. Massa gånger. Och gjort det, och sedan solat mig i glansen av berömmet man får. Men det är just det som är problemet. Att man känner sig så duktig. Att viktnedgång i sig är så synonymt med något positivt. Att även om man egentligen är nöjd med sig själv så finns det folk som ständigt med sina i olika grad medvetna kommentarer förklarar att man är fel om man inte åtminstone vill gå ner lite i vikt. ”Alla vill väl bli av med något kilo”, verkar vara en allmän sanning.

Här är några anledningar till att folk går ner i vikt: De äter för lite, eller äter inte alls. De tränar så mycket att det sliter på deras kroppar. De äter inget annat än shakes. De är sönderstressade. De är sjuka. De är deprimerade.

Självklart finns det en massa hälsosamma sätt att gå ner i vikt som gynnar en på många vis och har både fysiska och psykiska effekter som är positiva. Men det är inte min poäng. Poängen är att man väntas sträva efter storlek 34. Det är konstigt med någon som har lite mage och inte försöker göra något åt det. När Lena Dunham visar upp sin nakna och normala (men för TV onormala) kropp i tv-serien Girls så tycker tv-recensenter att det är orealistiskt att hon får ligga med en klassiskt hunkig läkare. Hur kan hon bara ligga med honom där i sängen utan att ens försöka dra in magen?

Tro det eller ej, men min pojkvän ligger gladeligen med mig fast jag väger mer än honom.

Jag har vägt 62 kilo en gång i tiden. Nu väger jag 72. Jag är fan så mycket lyckligare nu. För en tid sedan frågade en kollega mig om jag var gravid. När jag svarade nej så var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig.

Men vet ni vad?
Jag är faktiskt lyckligare nu än jag var när jag vägde tio kilo mindre. 

Och det måste faktiskt få vara okej.

Ps. Cred till Jonna Dignelius som twittrade om ämnet nyligen och gjorde att jag började fundera runt det så mycket att jag bara var tvungen att skriva om det.
Publicerat i Dagbok | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Ett snart avslutat år

2012 har verkligen blivit ett år att minnas. Det känns som att tre år trycktes in i ett. Många toppar, men också många riktiga bottennoteringar. Men nu när nyår närmar sig så mår jag verkligen bättre än på länge.

På vissa sätt har det här väl varit lite av ett förverkliga-mig-själv-år med floristkurser och skrivarutbildningar. Visst har det gnagt i mig lite att lägga pengar på studier som inte ger stora chanser till jobb, men samtidigt tror jag på att göra det man verkligen vill. Hellre lite studieskulder än att ångra vilka val jag gjort senare i livet.

Början av året fokuserades mycket på tankar, funderingar och oro. Jobbiga uppbrott och alldeles för mycket arbete i kombination med skolan gjorde att jag bara ville ha en break från allt. Så jag jobbade på Stena över sommaren, vilket var en intressant upplevelse men inget jag kommer göra igen. Men kanske fick det mig att uppskatta mitt vanliga jobb lite mer, särskilt den goda stämningen som finns bland kollegorna.
Utöver båtlivet känns sommaren mycket som ett virrvarr. Jag träffade mycket folk och höll igång de veckor jag var ledig. Jag var en känslomässig bergochdalbana men hade de finaste vännerna att luta mig mot. Jag gjorde en resa till Paris som verkligen kändes som en ur-rensning och en liten nystart. Det var den energikicken jag behövde. Och när hösten närmade sig började livet kännas lite sådär lagom stabilt igen. Inte mycket hände, och det var skönt.

Och sen träffade jag Emil. Det var inte direkt någon kärlek vid första ögonkastet. Inte andra heller. Men något var det ändå som gjorde att vi träffades igen. Och igen. Och nu kan jag plötsligt inte ens tänka mig att det inte skulle vara vi. Det känns så självklart på ett sätt jag inte upplevt förut. Ingen tvekan, inga tvivel. Även om jag vet att vi säkert har massor av irritationsmoment, gräl och djävulskap framför oss så känner jag mig helt lugn. För det kommer inte spela någon roll. Kanske för att vi inte stressade fram något. Allt hade sin tid, allt gick i sin takt. Våra känslor har väl fått växa fram steg för steg. Och kommer säkert fortsätta förändras och leva sitt eget liv hädanefter. Det ser jag fram emot. Jag älskar honom.

Hösten och vintern har varit skrivarkurser, museibesök, syjuntor, Bonde söker fru, evighetslånga tågresor, lite hemlängtan, en evigt stökig lägenhet och en del akut självinsikt. På många sätt de bästa månaderna på länge. Och nu sitter jag hemma i Gävle, och har just firat en lite tidig jul med pappas sida av familjen. Det känns fint att vara hemma i Gävle. Det kommer kännas fint att komma hem till Göteborg.

Just nu känns det väldigt fint att leva.

Notering | Posted on by | Lämna en kommentar

Bara dårar rusar in

Fick lust att sjunga Håkan samt testa min sprillans nya mikrofon. Från och med nu ska spelas in för glatta livet!

Länk | Posted on by | Märkt , , | Lämna en kommentar

LördagSöndagMåndag

Helgen samt måndagen i punkter:

– Orgel är ett ballt instrument.
– Det är kul på Gretas.
– Poetry Slam är som vanligt bästa söndagsunderhållningen.
– Super Meat Boy är världens mest frustrerande spel.
– Liquid Smoke är hur gott som helst att ha i quornfärssås.
– Jag kan köra crosstrainer i en halvtimme utan att ramla ihop i en hög på golvet.
– Det ska bli jobbigt att gå upp vid fem imorgon.

Ciao!

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Estetjävlar

Det finns en dokumentärfilm om en estetklass på SVT Play just nu. Ska spana in den ordentligare senare, men jag såg ett klipp ur den och slungades lite tillbaka i tiden. Eleverna pratade om hur de plötsligt kände sig hemma efter att innan inte riktigt ha passat in någonstans. Så var det verkligen för mig också, i mångt och mycket.

Jag minns faktiskt knappt min första skoldag på gymnasiet. Kanske var jag för nervös? Jag tror vi hade nåt slags samling i aulan där rektorn snackade lite, och sen bar det av till våra egna klassrum. För oss teaterelever innebar det en byggnad en bit bort från resten av skolan. Tre övergångsställen, sen var man framme. Så vi letade oss dit och satt sen uppradade på läktaren i en black box medan läraren berättade om vad vi hade framför oss. Jag misstänker att jag satt med Linnea och Sofie – som jag hade gått i samma teatergrupp på Kulturskolan med – men minnet är väldigt luddigt.

Något jag däremot minns väldigt väl var att jag aldrig var orolig efter det. Eller det var jag såklart, över rep och premiärer och prov och uppsatser. Men aldrig oro över människorna runt mig. Aldrig kände jag att det var jobbigt att gå till skolan (mer än någon annan morgontrött tonåring). Mitt absoluta hat-ämne idrott var fortfarande tungt, men blev åtminstone mer uthärdligt. Det var helt enkelt en helt annan miljö än högstadiet. Accepterande och öppen. Självklart var vi inte den perfekta klassen, men för mig kändes det ofta så.

Ens person formas väl under hela livet, men det var nog under de här åren jag började visa vem jag var lite mer. Inte bara för mina allra närmaste som innan, utan för resten av världen. När jag var yngre var jag rätt blyg privat men ville ändå envist stå på scenen. När jag gick på högstadiet var min teatergrupp och spelade upp en pjäs om mobbning på min skola där jag själv var en av hackkycklingarna. Nu i efterhand tycker jag det var sjukt modigt. Det var som att det inte var jag så fort jag hamnade i något slags rampljus, då behövde jag inte gömma mig mer.

Men på gymnasiet flöt de två världarna ihop – scenen och det privata. Jag kunde leva ut den jag var mer och mer. Och har väl fortsatt att göra det mer och mer för varje år sen dess. Jag är så himla glad att jag spenderade de tre åren just på Estet. Så himla glad.

Publicerat i Dagbok, Jobb och studier, Tankar, Tv och film | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar