Min förlossningsberättelse

Varför ska man dela med sig av omständigheterna kring ens barns födelse till hela internet, kan man ju undra? Och ptja, med tanke på hur jag lusläste varenda berättelse jag kunde hitta som förberedelse för min egen fölossning så tror jag det är en jättebra grej att dela med sig av till andra blivande föräldrar. Så here goes!

Jag vaknade till vid midnatt, natten mot den 15 april. Kände lite molvärk, och tänkte att det kanske var på gång. ”SOV FÖR ATT HÄMTA KRAFTER!!!” var väl det vanligaste rådet jag läst i gravid-grupper på Facebook, så jag gjorde mitt allra för att göra just detta med halvdant resultat. Efter en timme gav jag upp, gick istället in i duschen, satte mig tillrätta på en pall (heck no att jag skull kunna stå) och satte igång Vänner-avsnittet där Rachel födde barn på iPaden för att komma lite i stämning (OBS. sant).

Väntar på att Marcus ska hjälpa mig få på mig skorna, men han bara fotar.

Duschen gjorde snarare allt värre så jag kravlade mig ut och sa till Marcus att det var bebisdags men att han skulle passa på att sova lite till eftersom han skulle orka köra till Varberg sen (den stackaren, liksom). Några timmar senare gick han upp och serverade mig den saltaste gröten jag någonsin ätit. Jag vet inte varför jag i det här läget tänkte mer på Marcus känslor än min energinivå, men jag valde att inte säga något för att inte såra hans gröt-känslor och petade bara i frukosten. Marcus stolthet förblev intakt och min mage tom (mina beslut i förlossningssituation får från och med nu ingen legitimitet whatsoever).

Vid fem började det kännas lite obekvämt (kanske lite värre). Ringde Förlossningen och fick prata med en tant som med trygg röst sa att ”När du skiter i vad jag säger, så åk in.”. Tack tack för det, sa jag och bestämde att då åker vi nu. Jag hade faktiskt inte överdrivet ont men jag kände ändå på mig att det var lika bra att börja röra på sig.

För att krångla till det så såg vår väg till förlossningen ut som så att vi tog en taxi till Biskopsgården där vi lånade våra vänners bil (fick akut behov av att kissa när vi var där och klättrade upp för fyra trappor mitt i värkarbetet, najs) och sedan körde till Varberg. Marcus inledde med att köra fel och snurra runt vid Volvo ett tag, men vi tog det båda förhållandevis lugnt. Jag försökte lyssna på musik men tyckte inte riktigt att några låtar passade situationen.

Vid åtta på morgonen var vi framme i Varberg. Mina värkar var fortfarande oregelbundna, ibland med 7-8 minuter emellan, men började bli riktigt intensiva. Vi gjorde som vi blivit instruerade och följde navelsträngen. Med det menar jag inte att vi lät någon moderlig intuition vägleda oss, däremot finns det en målning av ett foster på sjukhusets vägg, och följer man dess navelsträng kommer man till förlossningsentrén. Nifty.

Dörren till förlossningen var låst eftersom det gick RS-virus och de inte tillät besökare just då. Tyvärr var de inte så bra på att hålla koll på dörren vilket gjorde och jag och en tjej som helt uppenbart hade otroligt ont blev fast ute i korridoren med våra värkar. Hennes pojkvän var uppenbart stressad och ringde och knackade om vartannat. Efter vad jag uppfattade som en evighet kom till slut någon och öppnade och den stackars tjejen fick komma in direkt. Mig satte de i en stol med en massa mätare för att kolla hur läget var, men de verkade inte direkt ha bråttom förrän de gjorde en vaginal undersökning och upptäckte att jag redan var sju centimeter öppen (för den som inte är inne i svängen: vid tio kommer barnet).

Hamnade tydligen i totalt spa-mode.

Som den planeringsälskande människa jag är hade jag konstruerat ett tydligt förlossningsbrev med alla mina önskemål och farhågor inför förlossningen, varav den viktigaste punkten var att jag ville bada. Det fick jag! Jag var i badet (ett gigantiskt badkar med gulaktigt vatten i ett rum där de faktiskt lyckats fixa lite mysstämning med dämpad belysning, plastväxter och elektriska värmeljus) i ca fem minuter innan jag ylade om att det gjorde ondare nu och att jag ville upp igen. Så var det med det.

Så, tillbaka till sängen. Den näst viktigaste punkten i mitt förlossningsbrev var att jag inte på några villkor ville föda liggandes på rygg då jag hade läst att det var den mest onaturliga ställningen. Jag ville vara upprätt! Den snälla personalen försökte låta mig göra som jag tänkt, men de blev nog lite hindrade av att jag vrålade lite smått så fort de försökte få mig att ligga på sidan eller hänga på en gåstol. För helt plötsligt gjorde det riktigt jävla ont. I en stund av klarsynthet insåg jag att HEY, MAN KAN BE OM BEDÖVNING. Just då kollade tyvärr barnmorskan läget och konstaterade att jag var 9 cm öppen. Jag mindes en bit fakta jag läst och frågade försiktigt om det då var för send att få smärtstillande? Jajamen, det var helt korrekt.

Världshistoriens kortaste bad + festis (drack annars mest Oatlys chockladdryck)

Med tiden blev jag lite vän med lustgasen (lite för bra till och från, höll på att somna till mellan vissa värkar). Det var så himla skönt att kunna slappna av lite mellan värkarna, och det hjälpte den mig helt klart med. Även om jag inte tror att den gjorde så mycket för värksmärtan i sig så gjorde den nog under med hur väl jag klarade av att ta dem eftersom jag inte var konstant spänd i hela kroppen.

Jag följde hela tiden värkarna på skärmen bredvid mig. Det var märkligt att kunna se när värkarna var på väg innan jag kände dem själv, men lite skönt att bli förvarnad (även om jag ibland fick panik när jag såg att en riktigt jobbig en var på ingång). Resterande förlossnings-tid är lite luddig, men kan nog sammanfattas med att jag andades, gnydde, sa ”det går inteeee, jag kan inteeee”, mådde illa, spydde lite, mådde lite bättre och kämpade på. Sent omsider gick vattnet (barnmorskan funderade på om de skulle sticka hål på hinnan men behövde typ bara titta på den för att den skulle brista av sig själv) och jag försökte övertala personalen om att låta mig börja krysta medan de försökte övertala mig att inte göra just det för att undvika skador då förloppet var väldigt snabbt.

Efter ett tag konstaterade barnmorskan att det var dags, och eftersom det precis var skiftbyte hämtade hon den personen som skulle vara med i det sista skedet. Det var en äldre kvinna som direkt sa ”Med mig blir det ingen lustgas, nu ska vi FÖDA BARN!”. Alla kanske inte hade älskat den retoriken, men på mig funkade det. Jag blev aspepp och kände att nu kör vi på riktigt!

Personalen som var med var verkligen bra. En av dem, osäker på om hon var sköterska eller barnmorska, ägnade sig knappt åt något annat än att stå bredvid mig, klappa på mig och se på mig på ett uppmuntrande och betryggande vis. Hon var verkligen min räddning när det gjorde som ondast. Inget ont om Marcus, men han var lika ny på det här som jag och det märktes att det var jobbigt för honom att jag hade så ont. Då var det bättre att se på någon som såg ut att ha en sån enorm tilltro till min förmåga att ta mig genom det här.

Till slut visade de Marcus bebisens hår, vilket gav mig lite ny kämparglöd. Själva slutskedet var ju en berättelse i sig, jag hade nog inte kunna föreställa mig hur absolut utmattad man kan bli av att krysta. Väntade intensivt på att få höra att ”Nuuuu är det bara en värk kvar” och sånt som de alltid säger på tv, men icke sa nicke. Istället sa det plötsligt bara plopp, och ut gled en stor lila klump som visade sig vara vår bebis (Marcus har i efterhand berättat att han blev lite rädd för att hon såg så läskig ut).

Och så var det klart!

Hon skrek rätt direkt och blev snabbt mycket mindre läskig när hon rätade ut sig lite och lades på min mage. Jag hade något slags plan om sen avnavling i huvudet, men den hann jag inte ens tänka på utan jag lät barnmorskan och hennes team sköta sitt medan vi tittade på bebben. Moderkakan kom (märkte inte något), de sydde lite (kände inget) och vi gjorde ett tappert men misslyckat försök till att amma (har sett en video på detta i efterhand, tydligen missade jag detaljen att barnets mun ska vara nära bröstvårtan). Istället fick hon lite bröstmjölk på tesked, vilket hon var mycket nöjd med.

Och där var väl berättelsen om själva förlossningen över. Vi började vårt familjeliv i förlossningsrummet och någon timme senare i ett familjerum inne på BB. Jag blev väldigt besviken på att jag inte fick de omtalade ostmackorna utan fick nöja mig med vanlig mat eftersom Nour kläcktes lagom till middagen, men annars så kändes allt bra.

Nu är lilla Norpan-skorpan snart ett och ett halvt år, springer runt, ritar, säger sina små ord och har en massa påhitt för sig. Det har varit supertufft att växa in i mammarollen men idag känner jag mig väldigt trygg i mitt föräldraskap och vad jag känner är rätt och riktigt för just vårt barn. Det är skönt att ha hamnat där.

Det var rätt fint att få det här på pränt och minnas lite. Tack för mig.

Annonser

GAD och World Mental Health Day

Idag är det World Mental Health Day. Nu tycker jag ju att det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa alla dagar (normalisering ni vet), men det här är väl en extra bra dag att ta sig an temat.

Jag tänkte skriva om GAD. General anxiety disorder, eller Generellt Ångestsyndrom. En rätt luddig diagnos som säkert yttrar sig olika för många. Men jag tänkte ge min beskrivning. Min beskrivning av hur det var innan medicinen och terapin som gjort att jag fungerar bättre som människa idag.

Det tydligaste var tystnaden. Mitt ständiga krig med den. Jag pallade verkligen inte det där med att vara ensam med mina tankar, och jag tyckte hela tanken med mindfulness och meditation. Varför i hela världen utsatte sig folk för att bara sitta och vara? I min värld var det ett recept för att bli överfallen av alla de tankar man tvingat sig själv att gömma någonstans i bakhuvudet. Det var som att om jag tappade fokus ens en sekund så skulle de kräla ut och sluka mig.

Så jag höll mig sysselsatt. Jag pluggade webbkommunikation, jobbade extra, volontärjobbade, bloggade varje dag, storstädade, bantade och gick på tusen brädspels- och krogkvällar. Under transportsträckorna mellan allt det där tittade jag på serier på telefonen. Jag startade Netflix så fort jag vaknade och somnade till något gammalt Vänner-avsnitt på kvällen (serier jag kunde utan och innan var perfekta för insomnandet).

Jag var helt slut, men kunde inte se det. Alla runt mig berömde mig hela tiden för att jag var så aktiv och orkade så mycket, vilket gjorde att jag gick ännu mer all-in. För var det någonting jag inte klarade så var det att göra någon besviken eller inte göra någonting helt perfekt. Jag var bara tvungen att göra saker till den nivån att någon faktiskt berömde och bekräftade mig, annars knäcktes jag helt. Att göra något för min egen skull var uteslutet, allt handlade om att vara duktig i andras ögon.

Det sista året började jag bryta ihop. Jag hade topp-energi när jag var ute men kraschade när jag kom hem. Jag grät varje dag och var svartsjuk och ibland manipulerande gentemot min dåvarande pojkvän. När jag slutligen hamnade i en period där min relation tog slut samtidigt som en familjemedlem mådde väldigt dåligt  tog det bara stopp. Jag pallade inte mer. Den sista gnuttan energin jag hade använde jag till att tjata (ja, tjata, för först fick jag höra att det var ett halvårs väntetid) till mig en tid hos psykologen på närhälsan.

Såhär i efterhand har jag svårt att sätta in mig helt i hur det var, men jag minns att jag efter mycket tvekan på inrådan började gå på mindfulness-kurs. Jag minns att jag hade sån ångest för att göra den första hemma-övningen. En kort meditation på fem minuter. Jag stod på mitt rum i lägenheten som jag delade med min kompis och stirrade på mattan framför mig. Jag hade liksom bestämt mig för att sätta mig där och göra övningen men jag fick panik vid bara tanken på att stänga av inputen utifrån, även om det var för en kort tid.

Jag gjorde det, ändå. Det blev inte någon plötslig uppenbarelse, men jag överlevde. Jag började träna. Kunde fortfarande inte ligga i tystnad i sängen på kvällen men kunde efter att tag slå på en mindfulnessövning på mobilen och somna till den. Det var verkligen sakta men säkert som gällde, men till slut kunde jag upptäcka att jag glömt mina hörlurar hemma och inte få panik över att behöva åka buss utan dem.

Jag har inget perfekt avslut på den här texten. Den är bara en liten bit av min upplevelse, min berättelse. Och jag tycker det är viktigt att vara öppen om det här, att prata om det och diskutera. Det finns fortfarande massor av dagar när jag tror att alla jag känner egentligen ogillar mig, eller att jag på något sätt fejkat mig igenom jobbet fast jag egentligen inte kan ett skit.

Den här nyvakna bloggen är också en del i jobbet med att bli fri från GAD. Att kunna lägga ut texter som jag inte gjort om tusen gånger eller inte planerat i detalj är en grej i sig. Att inte behöva göra allt perfekt än, att kunna slappna av lite.

In that spirit så ska jag nu avsluta kvällens måsten, skita i att hänga upp tvätten och sätta mig och spela lite tv-spel. Puss på er <3

 

Narrativet

Hon var punktlig, precis som vanligt. Det var exakt en minut kvar till stängning när hon ställde den sista boken i hyllan. Nycklarna skramlade hemtamt i hennes ficka när hon påbörjade de fyrtiotre stegen mot bibliotekets entré för att låsa för kvällen. Hennes fötter gick per automatik. Först rakt igenom gången med bilderböcker, och sedan höger precis vid psykologihyllan. 

Bara det att… hon gick inte höger. Istället stannade hon upp och stelnade till. Nacken var spänd, redo för ett anfall. Fötterna kände på underlaget som för att vara redo för att fly. Sen… vänster! Hon verkade helt ha glömt bort entrédörren som fortfarande stod öppen och olarmad. Hon kunde förstås fortfarande snabbt ta sig dit om hon bara gjorde en U-sväng vid Språkvetenskapen. Förmodligen skulle hon göra det, om inte något väldigt märkligt infall stoppade henne. Nu närmade hon sig, så det började bli dags att… nähe. Ingen U-sväng. Istället fortsatte hon rakt fram, mot nödutgången. Hon tryckte ner spärrhandtaget med en smäll och småsprang ut i det tunna lagret av knarrig nysnö som låg spritt över torget.

Hon ökade takten. Du, borde du inte låsa, eller..? Nej? Okej.

Hon ökade takten ännu en gång. Rusade förbi busshållplatsen, flåsade sig uppför de långa stentrapporna upp till höjden där hon hade sin lägenhet. Inte ens den välkomnande värmen i trapphuset fick henne att stanna upp. Snabba steg, ena handen på räcket, tre trappor upp, ingen hiss. Flås och tunga andetag.

Väl vid dörren stack hon nyckeln i låset med kalla händer. Men du, du ska inte stanna upp ett slag? Andas lite? Tydligen inte, för när hon väl var inne bemödade hon sig inte ens med att stänga dörren efter sig utan gick direkt fram till datorn som låg slängd i hörnet på soffan. Det var tur att hon bara lämnat den i viloläge i morse, för hon hade då inte tid att vänta just nu.

Upp med ett tomt textdokument, fingrarna på tangenterna, och till slut… ett litet andetag av stillhet. Luft som gick in genom näsan och ut genom munnen. Stängda ögon och slät panna.

Men så, två sekunder senare: öppna ögon och tangenter som började knappra.

Jag tror jag håller på att bli galen. Jag trodde sånt hände under en lång tid, att det var något som kröp sig på, men inte i mitt fall. I mitt fall slog det till den sjätte januari 17:59 när jag höll på att stänga för dagen.

Det är mitt huvud. Det är något därinne. En röst som säger allt jag gör, allt jag håller på att göra. Jag tänkte att jag kunde springa ifrån den men den följer efter. Jag tänkte att det skulle hjälpa att skriva av sig, men den bara ekar allt som jag skriver tillbaka till mig. Bara det att det inte är ett eko, för orden kommer lika snabbt som jag hinner skriva dem om inte ännu fortare.

Hon slutade skriva och stirrade på orden framför sig. Energin som flugit genom hennes fingrar när hon började var som bortblåst. Hennes ansikte var tomt, som att hon inte hade en enda tanke inom sig. Kanske var det just det hon var ute efter. Att hitta tystnaden.

Hon satt kvar framför skärmen, helt stilla. Slöt ögonen igen. Förutom små små ryckningar i ögonbrynen var hon helt stilla. Orörlig. Hon gjorde absolut ingenting. Satt kvar på samma soffa. Vid samma dator. Utan att titta på något. Utan att… göra någonting alls egentligen.

Okej, det här börjar bli svårt. Hallå? Vill du inte att jag ska kunna göra mitt jobb?

Äntligen öppnade hon ögonen igen. Men de var annorlunda. Inte rädda längre. Bestämda. Nästan arga. Men bara för en sekund, sedan stängde hon helt lugnt datorn och gick tillbaka ut i hallen. Hon plockade ner en beige ullkappa från tamburmajoren och gick ut genom dörren. Den här gången stängde hon dörren prydligt efter sig.

Plötsligt verkar allt som vanligt igen. Hon gick sin vanliga runda över asfaltsplanen, förbi motionsslingan och in i den lilla parken. Där gick hon fram till sin vanliga bänk och satte sig ner för att- nej! Hon satte sig inte alls utan plötsligt slängde hon sig istället framåt med händerna före rakt ner i grusvägen. Hon stannade inte ens för att inspektera sina nu skrubbade och blodiga händer utan började istället att liggandes rulla nedför vägen tills hon näst intill kraschade in i den stora stenfontän som stod i mitten av parken.

Utan så mycket som en tanke på vad hon höll på med ställde hon sig upp, hoppade över kanten och doppade hela sig i vattnet, ullkappa och allt. Kylan gjorde att hon tjöt rakt ut så fort hon kom upp över ytan igen, men hon stannade ändå inte för att vila utan fortsatte direkt med… hör du, ska du inte stanna till lite, jag hinner inte faktiskt inte med att… Men nu fortsatte  hon direkt med att klättra upp på pelaren i mitten av fontänen men kom bara några steg innan hon gled rakt ner igen. Vad är det här egentligen, vad försöker hon med?

När hon kom upp slängde hon sin högra arm mot himlen samtidigt som hon tog den vänstra och – vänta lite nu, jag hinner ju knappt se – hon tog den vänstra och sträckte sig mot botten efter de mynt som några barn förmodligen- men du kan väl ÅTMINSTONE låta mig göra någon slags beskrivning innan du fortsätter? – fast sedan ångrade hon sig, släppte tanken på mynten och verkade bestämma sig för att återgå till klättrandet men innan hon hann fram så slängde hon sig över kanten igen men hon landade knappt innan hon, eller vänta, kanske att hon ändå tänkte, nej vänta mitt fel hon skulle visst ändå… fast nu står hon bara på stället och snurrar och OKEJ, OKEJ!

Visst. Jag kan ta en hint. Jag fattar. Jag ska gå, okej? Okej. Låt mig bara… Bara ge mig en sekund att tänka.

Kanske, om jag  åtminstone kan få ett avslut? Inget avancerat, bara en enkel avrundning? Vore det okej? Tack… Då måste jag bara… samla mig lite, okej?

Så. Dåså. Vart var vi? Var slutar vi?

Dyngsur och utstirrad stod hon där mitt på det lilla park-torget. Skrubbsåren på hennes händer såg ut att göra ont, men hon bara log. Såg ut i luften, som om att det fanns något speciellt där. Något som bara hon kände till. Hon neg, nästan omärkligt, ut i tomma intet, och kappan droppade extra mycket när hon till slut vände sig om om och började promenera hem.

Och där… där tog jag slut.

En liten kopp

Okej. Kom igen nu. Nu gör vi det.

Vi slutar upp med att tycka att mens är så himla tabu att man inte direkt diskuterar det med folk. För det är just det jag tänkte göra nu. Det är så sjukt naturligt att det borde vara lika normalt att blogga om och jämföra olika sorters mensskydd som olika sorters tandkräm. Hur ska vi annars kunna ta några vettiga beslut som konsumenter?

Nu slutar vi slösa våra pengar på en massa klorbehandlade tamponger och bindor.

Menskopp

Så jag köpte en menskopp på Apoteket Hjärtat för två månader sen (riktiga apoteket hade dem tyvärr inte i sortimentet). Bästa köpet någonsin. Varför?

Jo, för det första så behöver jag inte köpa några engångsskydd längre. Hurra! Tamponger och bindor är egentligen lika onödigt som att sitta hemma och äta med engångsbestick hela tiden.

För det andra så märks koppen mindre än en tampong. Den drar inte åt sig all fukt som av helt naturliga skäl ska finnas där nere. Alltså mår hela underlivet bättre.

Och jag antar att ovanstående rader är förklaringen till detta faktum: Det luktar inte. Det här var nog det som förvånade mig mest. Hade liksom lärt mig under de senaste tolv åren att mens luktar lite illa. Men fel av mig. Det är upptorkat blod i bomullsbehållare som luktar skumt. Vissa verkar ha uppfattningen att menskopp är lite ofräschare än andra alternativ, men för mig kändes det verkligen tvärtom.

Och för såna som jag som blöder en del så ger det verkligen så himla mycket frihet. Frihet, Always och andra företag i branschensfavoritord. Jag har fan aldrig känt mig fri med tamponger. Jag har alltid oroat mig för att de ska blöda igenom, att jag inte ska ha tagit med mig tillräckligt många när jag går hemifrån etc. Med menskoppen försvann liksom alla de problemen. Jag tömmer den kanske två gånger om dagen. Kan ha den över natten. Och det läcker inte ett dugg, eftersom att den håller sig på plats med hjälp av vakuumsug när du sätter i den. OBS! Låter läskigt, men är ej läskigt.

Dessutom – tänk vilka under för miljön vi kan göra om alla börjar använda menskoppar som håller i 10 år istället för att slafsa vidare med engångsgrejer. Och om man vill kan man ju lägga pengarna man normalt lägger på att köpa nya OB på något välgörande ändamål istället, och rädda världen på en gång!

Det enda negativa jag har att säga om koppen är att det var lite trixigt att hitta rätt sätt att sätta den på första gångerna. Men det får man snart kläm på, och efter det blir de där dagarna varje månad så himla mycket mindre problematiska.

Så om koppen är så himla bra, varför görs det inte mer reklam om den?
Ptja, möjligen för att man tjänar asmycket mer på att kränga något som kan användas en gång istället för tio år.

Testa, bara gör det!

Tack för mig.

Nej, jag tänker faktiskt inte gratulera din viktnedgång

Det händer rätt ofta på arbetsplatser, eller skolor. Någon har gått ner i vikt, och genast börjar hyllningarna. Oj, vad snygg du blivit! Oj, vad smal du är! Oj oj oj, kolla på dig!

Det är en himla massa ojande.

Väljer man att inte sälla sig till hyllningskören får man ofta blickar som hintar att man kanske borde säga något. Man anses vara lite taskig som inte berömmer personen för hens prestation.

Men det är den grejen jag vill komma till. Vad är det personen i fråga har åstadkommit? En smalare kropp? Ja. En sundare livsstil? Oklart.

Det anses vara uppenbart att personen för det första strävat efter att bli just smalare och för det andra mår bättre av det. Newsflash! Så behöver inte vara fallet!

Visst, har någon en övervikt som är ohälsosam så kan man såklart gratulera en person till att ha börjat träna eller ha ändrat sin kosthållning till det bättre (om personen själv tar upp det, annars har du faktiskt inte med hur mycket någon väger att göra). Grattis till att hen förmodligen mår bättre och kommer leva längre! Men jag ser verkligen ingen anledning till tjo och tjim för att någon gått ner en jeansstorlek. Det borde aldrig vara ett mål i sig.

Här kör jag på en jävla dubbelmoral. För jag har ju försökt gå ner några kilo flera gånger. Massa gånger. Och gjort det, och sedan solat mig i glansen av berömmet man får. Men det är just det som är problemet. Att man känner sig så duktig. Att viktnedgång i sig är så synonymt med något positivt. Att även om man egentligen är nöjd med sig själv så finns det folk som ständigt med sina i olika grad medvetna kommentarer förklarar att man är fel om man inte åtminstone vill gå ner lite i vikt. ”Alla vill väl bli av med något kilo”, verkar vara en allmän sanning.

Här är några anledningar till att folk går ner i vikt: De äter för lite, eller äter inte alls. De tränar så mycket att det sliter på deras kroppar. De äter inget annat än shakes. De är sönderstressade. De är sjuka. De är deprimerade.

Självklart finns det en massa hälsosamma sätt att gå ner i vikt som gynnar en på många vis och har både fysiska och psykiska effekter som är positiva. Men det är inte min poäng. Poängen är att man väntas sträva efter storlek 34. Det är konstigt med någon som har lite mage och inte försöker göra något åt det. När Lena Dunham visar upp sin nakna och normala (men för TV onormala) kropp i tv-serien Girls så tycker tv-recensenter att det är orealistiskt att hon får ligga med en klassiskt hunkig läkare. Hur kan hon bara ligga med honom där i sängen utan att ens försöka dra in magen?

Tro det eller ej, men min pojkvän ligger gladeligen med mig fast jag väger mer än honom.

Jag har vägt 62 kilo en gång i tiden. Nu väger jag 72. Jag är fan så mycket lyckligare nu. För en tid sedan frågade en kollega mig om jag var gravid. När jag svarade nej så var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig.

Men vet ni vad?
Jag är faktiskt lyckligare nu än jag var när jag vägde tio kilo mindre. 

Och det måste faktiskt få vara okej.

Ps. Cred till Jonna Dignelius som twittrade om ämnet nyligen och gjorde att jag började fundera runt det så mycket att jag bara var tvungen att skriva om det.